Det är lite mer en ett år och en månad sedan, men det är först nu idag när jag satt och samtalade med mina kollegor som jag insåg att det är över nu. Jag satt där och samtala som om det var en annan del av livet, som om det inte var min lilla hemlighet längre som om det var något jag kunde dela med mig av.
Det är första gången som jag pratat om det utan att bli arg eller ledsen, jag satt där och pratade som om det var en erfarenhet av det hårda livet. Något som andra kan lära sig något åt.
Det finns saker jag inte kommer att glömma och mitt förtroende för sjukvården kommer alltid att vara ärrad, men i dag kändes det för första gången som om det som har hänt inte längre är något som gör mig arg besviken och ledsen.
Historien är ett minne blott och livet har en ljus framtid!
Drömmer vidare om vad livetscen kan ge gör
/bitchtrollet
