Det är mycket en kvinna ska göra i sitt liv, så som att hinna med ett aktivt liv med träning hämta och lämna barnen på skola, dagis och olika aktiviter. Träffa vännerna, hinna med hemmet, umgås med mannen och inte förglömma att förvärkliga sig själv. Men vi har något som vi absolut inte får misslyckas med, för skulle vi inte klara av allt det andra har vi ju lyckats med vår livs uppgift.
Redan innan vi är säkra på hur livet ser ut med våra partners har vi startat våran livsuppgift. Även om vi älskar honom och har valt honom för hans små egenskaper, är vi där och suddar och raderar för att sedan kladda dit något som vi tror oss gilla.
Vi sitter gladeligen och berättar för våra vänninor hor duktig han har blivit på saker som vi vill att han ska ändra på. Eller hur vi har lyckats att förändra hans åsikter i något han verkligen brinner för.
Det är viktigt att som singel leta efter en kille som man tycker om och som man har mycket gemensamt med, samtidigt som han ska vara någon som man kan valsa runt med och få ändra på till den dagen då vi kommit dit vi vill.
Det är inte ens något som vi funderar över någora längre stunder, det ska bara vara så. De t kommer dock en morgon då vi kommer vakna upp och fundera på vart den man vi en gång blev förälskade i tog vägen, men inte ens då bakar vi tillbaka bandet och funderar över om det är vi som har skapat den nya mannen vi har framför oss.
Vi konstaterar bara helt kallt att han inte längre är den man som vi träffade den där dagen för x antal är sedan, och skaffade våra barn tillsammans med. Antingen skyller vi på att vi vuxit ifrån varandra och packar ihop våra ägodelar och tackar gudarna för att vi kom fram till detta nu och inte när vi sitter på hemmet och undrar vart livet tog vägen.
Eller så reflekterar vi bara över att vi vill att han skulle vara precis som han var då, och går vidare med livet.
Hur kommer det sig att vi kvinnor tycker att vi har rätt att förändra den människa som vi älskar? Eller är det så att vi gör det av räddsla för att någon annan ska ta honom ifrån oss?
Kanska är det så att problemet i grund och botten är ett kvarlevande fenomen från förr. Då kvinnan var beroende av mannen på ett mer ekonomiskt sätt än vad hon är idag.
Kan det vara så enkelt att allt handlar om att förändra honom till den milda grad att ingen annan vill ha honom, en säkerhet för att få ha honom kvar livet ut. så att vi skulle kunna leva ett så bra liv som möjligt då vi inte hade några andra möjligheter än att leva ihop med en man?
Personligen tror jag att det kan vara på det viset, och det idag då vi kan välja och vraka blivit någon form av försök till att det ska synas att han till hör mig.
Kanske borde vi fundera på detta innan den dag kommer då vi undrar vad som egentligen hände, med honom.
/E
Senaste kommentarer