När vi sedan blir äldre är det inte bara vi som ska se bra ut, till en början är det huset som ska vara skinande rent och umgänget ska vara på topp till 100%. Dessutom bör du ju ha ett jobb, att vara arbetslös gör ju inte an.

När barnen kommer ska du inte bara ta hand om dem, du ska se till så att de har så mycket intressen som möjligt. Helst så att de med nöd och näppe hinner sova mellan läxor och att deras väckarklockor ringer. Dessutom ska man ju förverkliga sig själv, inte för man själv har tid, lust och ork. Utan för att det är så det ska vara helt enkelt.

Men är det verkligen så en man vill ha det?

Eller är det bara något vi kvinnor har fått för oss, bara för att vi tror att han ska stanna hos oss livet ut då?

Eller är det helt enkelt en tävling mellan oss kvinnor?

För även  om inte alla av dagens män anser det vara mans arbete så är i alla fall de flesta män villiga att underlätta för oss med hushålls sysslorna. så att vi ska kunna umgås sådär som man gjorde när man var ny kär.

Ska jag vara ärlig ligger mina misstankar på kvinnan igen, Även om det är så att vi intalar oss att det handlar om att vi vill ha ett vackert hem för att vi ska få våra män att stanna hos oss, finns det en ganska stor del av oss som  vill peta andra kvinnor i ögonen med hur duktiga vi är.

Så här med avslutar jag med att citera uggla ” får jag inte höga stön och porriga kläder”

/ bitchtrollet

Det är modernt att göra så mycket som möjligt, och som jag tidigare har påpekat ska en riktig kvinna ta hand om ett hem, träffa vänner och utveckla sig själv.

Det är viktigt att bevisa detta för människor runt omkring oss, en kvinna som inte kan visa upp ett hem som är skinande rent. Och stå bredvid sin man in för hans vänner med ett glas vin och låta hans vänner beskåda erat hem med avund i blicken. Är ingen riktig kvinna.

Det är dessutom viktigt att förmedla allt man lyckas med bland arbetskompisar och andra människor runt omkring en. Egentligen bara för att sticka en ömmande nål i ögat på en, att inte göra detta gör en misslyckad och man är egentligen ingen speciell mer en någon annans skugga eller?

Det finns många sätt att sticka en nål i någons ögon, men om man vill göra det på det lite fina sättet utan att någon märker att man egentligen gör det.

Att göra det på det finna sättet innebär att man ser till så att personen man har framför sig är lite smått irriterad på något som hon/han egentligen inte vet vad det är eller varför.

Det är viktigt att inte överdriva eller spela över, se alltid till att du väljer dina slag och inte blir upprörd över saker du egentligen inte kan göra något åt.

Se till så att de som du vill sticka i ögonen hela tiden blir överbevisade vad det gäller sina tvivel om hur du egentligen är och klarar av. Men det är viktigt att du inte skryter för mycket utan du ska bara prata om det då och då.

Ta gärna upp saker som du brinner för, och uppmuntra alltid andra till att göra saker som de tycker är roligt.

Dock ställer jag mig frågan om detta är en person som verkligen är ute efter att sticka någon i ögonen eller om det möjligtvis är så att personen sticker folk i ögonen ofrivilligt. Jag skulle nog säga som så att en kvinna som egentligen inte nämnvärt bryr sig om vad andra tycker och tänker om henne.

Kan det vara så att den person som är beskriven ovan är någon som är trygg i sig själv och inte med mening vill vara någon som vill visa hur duktig hon är, utan blir sedd av andra som detta. Av den enkla anledningen att hon är ett hot?

Är det vi själva som sticker nålar i våra ögon av avundsjuka på den människa som inte har behov av att bevisa något för andra utan bara är den hon är?

För någon stans är det nog så att vi själva sätter den normen på oss att vi ska klara allt med hem barn vänner jobb och självutveckling. Vilket gör att vi retar oss på människor som verkar enligt oss ha en vilja att sticka oss i ögonen med sin duktighet, i själva verket inte alls är ute efter det utan har hittat och är nöjd med sitt sätt att leva livet.

/E

Som tur är finns inte många av dessa levande uppvisnings pokaler, är dessa kvinnor verkligen offer? Är det så att dessa kvinnor blev utnyttjade av mannen, för att samhället tvingade henne till detta och satte henne i den fällan? Att samhället styrdes av kyrkan och att kyrkan i sin tur ansåg att kvinnan skulle ta hand om mannen och föda hans barn. Se till så att hemmet var vackert och reprecentabelt för mannens bästa.

Eller är det så att kvinnans list har övervunnit mannens förstånd? (och då menar jag inte enbart den enskilda individen, utan det manliga samhället)

För skulle det inte kunna vara så att dessa kvinnor inte alls var offer för mannen och samhället utan att de i själva verket utnyttjade sin dåliga status som kvinnor. (kanske inte för att leva något lyxliv i dagens mening) för att försäkra sig om att få leva ett så bra liv som möjligt, även i skuggan av en man.

Det må vara ett önsketänkande, men tanken på att dessa kvinnor i själva verket lindade männen runt lillfingret, för att se till så att de fick ett ganska bra ekonomiskt liv, såg till så att deras avkommor fick ett bra avtramp i livet. I utbyte mot att hon fick se till så att hennes man kunde visa upp ett vackert hem och då och då visa upp sig på fester.

Så vi kanske skulle ändra på ordspråket, En diamant är en kvinnas bästa vän och istället säga att en diamant är en mans bästa vän. För utan sina pengar och kanske ett och annat vackert smycke hade hon inte varit intresserad av att ta hand om hans hushåll och föda hans barn.

Eller så var det ett avtal om tjänster där mannen såg till att hon fick det bra ekonomiskt och såg till att barnen fick en bra utbildning och en bra status, mot att hon tog hand om hemmet och spelade jägar trofe.

/B

Livets skola kräva av mig att livet i några korta stunder äro i oordning, där allt är mindre organiserat och allt det där man behöva för vardagen ska fungera behöver letas efter och i kartonger finnas.

Men snart denna oreda bli till reda och jag som vuxen mig kan räkna. Då inte bara kartongerna är raderade utan andra delar av livet faller på plats och jag radhus sessa bli.

Redan innan vi är säkra på hur livet ser ut med våra partners har vi startat våran livsuppgift. Även om vi älskar honom och har valt honom för hans små egenskaper, är vi där och suddar och raderar för att sedan kladda dit något som vi tror oss gilla.

Vi sitter gladeligen och berättar för våra vänninor hor duktig han har blivit på saker som vi vill att han ska ändra på. Eller hur vi har lyckats att förändra hans åsikter i något han verkligen brinner för.

Det är viktigt att som singel leta efter en kille som man tycker om och som man har mycket gemensamt med, samtidigt som han ska vara någon som man kan valsa runt med och få ändra på till den dagen då vi kommit dit vi vill.

Det är inte ens något som vi funderar över någora längre stunder, det ska bara vara så. De t kommer dock en morgon då vi kommer vakna upp och fundera på vart den man vi en gång blev förälskade i tog vägen, men inte ens då bakar vi tillbaka bandet och funderar över om det är vi som har skapat den nya mannen vi har framför oss.

Vi konstaterar bara helt kallt att han inte längre är den man som vi träffade den där dagen för x antal är sedan, och skaffade våra barn tillsammans med. Antingen skyller vi på att vi vuxit ifrån varandra och packar ihop våra ägodelar och tackar gudarna för att vi kom fram till detta nu och inte när vi sitter på hemmet och undrar vart livet tog vägen.

Eller så reflekterar vi bara över att vi vill att han skulle vara precis som han var då, och går vidare med livet.

Hur kommer det sig att vi kvinnor tycker att vi har rätt att förändra den människa som vi älskar? Eller är det så att vi gör det av räddsla för att någon annan ska ta honom ifrån oss?

Kanska är det så att problemet i grund och botten är ett kvarlevande fenomen från förr. Då kvinnan var beroende av mannen på ett mer ekonomiskt sätt än vad hon är idag.

Kan det vara så enkelt att allt handlar om att förändra honom till den milda grad att ingen annan vill ha honom, en säkerhet för att få ha honom kvar livet ut. så att vi skulle kunna leva ett så bra liv som möjligt då vi inte hade några andra möjligheter än att leva ihop med en man?

Personligen tror jag att det kan vara på det viset, och det idag då vi kan välja och vraka blivit någon form av försök till att det ska synas att han till hör mig.

Kanske borde vi fundera på detta innan den dag kommer då vi undrar vad som egentligen hände, med honom.

/E

Den där ovetande oskyldiga lilla pyret som du var tvungen att skydda mot den stora elaka världen är nu 18 och påväg att flyga ur boet. vist har din lilla parlev behövt lite extra hjälp genom livet. Många har enligt dig missförstått din stackars lilla ängel, så du har så gått det går städat upp efter din lilla krabat.

Tyvärr så är det nog ditt livs störta misstag, när din lilla ängel flugit ur boet och håller på och bygger ett eget bo kommer du att upptäcka att du skapat ett monster. Som då livet vänder och hamnar på den hårda linjen, blint förlitar sig på att du snyggt ska radera bort alla bevis åt honom/henne.

Tack vare att du älskat ditt lilla liv alldeles för mycket och inte låtit honom/henne slå huvudet i vägen redan från början, hade du låtit det lilla odjuret tagit ansvar för sina handlingar redan i tidig ålder hade han/hon inte trott att allt löser sig med mamma och pappa.

Att älska sina barn över alla gränser ska man göra, men det finns olika sätt att älska dem på. Ett av dem är att låta den själva lära sig hur man tar ansvar och städar upp efter sina egna fel och brister. Livet är inte och rättvist vilket är något man måste lära sig den hårda vägen.

/E

När man för första gången flyttar från den trygga världen hemma hos mamma och pappa och skaffar en ett eget hem. ställer man gärna till en brak fest för vännerna, så att man kan skryta lite med de där stora poängen man har samlat. Samtidigt några år senare när familjelivet knackar på dörren, och vänner och bekanta börjar skaffa barn på löpande band. Och man själv står in för det stora steget att flytta från lägenhet till hus eller radhus.

Fyller vi våra liv med att försöka få en glimt av de där tonårs poängen så att vi inte får en så stor pott av vuxenpoäng annan det riktiga vuxenlivet börjar med Villa, Volvo och vovve. Så avslutar vi livet av att längta efter att bli vuxen med att göra en brak fest för att jämna ut våra vuxenpoäng.

En snart vuxen skribent som letar rätt på de sista tonårs poängen innan livet förändras!

/E

Det är i alla fall en klyscha som vi alla älskar att slänga ur oss, är det verkligen så att vi helhjärtat menar det? Vi är snabba på att tala om hur andra personen ska bli lyckliga, och vi är lika snabba på att tala om hur bra vårat eget liv är. Det är dock viktigt att lägga till ett men i den meningen.

För inte kan man väl vara helt lycklig, för kan man verkligen utvecklas som människa och i själen om man är nöjd med livet, för vist är det så att man inte utvecklas om allt är bra. För man måste väl förändra sitt liv plugga eller sträva efter något annat för att inte bli slö i själen och låta hjärnan skrumpna ihop?

Så jag frågar mig är det verkligen så att en lycklig människa verkligen är lycklig? för om jag har förstått rätt så är en lycklig människa någon som jobbar heltid, kör barnen till och från aktiviteter och skola varje dag. Sköter hemmet och viktigast av allt ska förverkliga sig själv, drömmer om ett annat jobb och ska hinna med vännerna.

Det allra viktigaste är väl dock samtalen med arbetskamraterna på rasten om hur bra vi har det och hur mycket vi hunnit med och hur man har utvecklats som människa. skulle någon säga att de var lyckliga utan allt detta, predikar vi om hur denna ska bli lika lycklig som vi och alla nickar menande.

Men enligt mig saknas det något i denna ekvation, kan man inte älska sitt liv och utvecklas utan att behöva förändra sitt liv, i alla fall jag anser att den som hela tiden drömmer om något annat inte är lycklig. Det kanske är dags för oss att stanna upp och fundera på om vi verkligen behöver gå genom livet och tro att vi är lyckliga om vi drömmer om något annat.

Vi kanske ska fundera över om det är så att vi kan utvecklas eller om det till och med är så att vi utvecklas dagligen av andra saker en att mata in kunskap i hjärnan när vi sitter i en skolbänk?

/E

Kan året börja bättre än att jag och min livs stora kärlek ska flytta till vårt dröm hus till, och att vi lever ett liv med härliga äventyr och utmaningar tillsammans?

Med andra ord är det min tur nu att leva det underbara livet, med allt som det kan ge. Även om det kommer att ge en del prövningar detta år vilket jag är säker på. Har jag en känsla av att livet kommer att vara underbart och alla svåra stunder precis som de underbara kommer att utveckla både mig och min älskling.

Så jag avslutar med ett klart slut och en god fortsättning på det nya året!

/E

trott våran fascination av de dem gör har vi i alla tider älskat att förnedra och se ner på dessa människor. förr i världen, såg man dem som fattiglappar, smutsiga och samhällets nedre botten. Idag gör vi allt för att få gräva ner oss ibland deras skelett ben djupt in i deras garderober, bara för att vi ska kunna bevisa det vi alltid har tyckt oss veta om dessa människor.

Även om vi alltid letar efter något att se ner på hos dessa människor, sitter vi alltid lika intresserade och fascinerade av deras sätt att trollbinda oss. trotts deras vetskap om att vi gärna letar upp och tislar och taslar om deras skelett i garderoben fortsätter de lika glatt att underhålla oss på scen med sina historier och äventyr.

Kan det vara så att detta mellan oss vanliga människor och skådespelare är livets egen teater?